Lyssna på Viktor Orban, Donald Trump och Elon Musk. De är för fred i Ukraina.

Att uppmuntra Ukraina att kriga mot en stormakt är vansinnigt och skapar förutom alla offer i själva kriget en kritisk situation för hela världen med risk för kärnvapenkrig. Det har funnits fredliga möjligheter längs vägen. Minsk-avtalen var sådana och fredsförhandlingarna som Erdoğan ledde i början av kriget en annan.

Alla länder har ett ansvar att verka för fred, men stormakterna har ett särskilt ansvar då de har kärnvapen och vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Sedan flera år fungerar samspelet mellan stormakterna dåligt och i Ukraina har det helt fallerat. Ryssland och USA har till att börja med inte samma syn på de rättsliga förutsättningarna. USA anser att regimen i Kiev ska stödjas att återta hela det territorium som räknades till Ukraina 2013, inklusive Krim. Ryssland däremot såg Krim som sitt och Donetsk respektive Luhansk såg de som självständiga stater vid tiden för det ryska anfallet.

I tider av krig polariseras debatten och i väst har de flesta medier valt att fullständigt lita på uppgifter från Washington och London. De som ser problem med USA:s agerande i Ukraina anklagas för att vilja se rysk expansion eller för att vara defaitister.

Det som borde diskuteras är USA:s inblandning i kriget i Ukraina. Den blodiga statskupp som USA initierade 2013 i Ukraina var början på utvecklingen mot krig. Amerikanerna utbildade sedan hundra bataljoner i Ukraina till Nato-standard, vilket var en del i förberedelserna för att ta tillbaka Donetsk, Luhansk och Krim. I ett land som Ukraina med många olika ursprungsfolk krävs det en klok politik för att hålla det hela samman. Zelinski var i stället inriktad på etnisk rensning. Han har sagt att de som känner sig som ryssar eller vill tala ryska ska lämna landet.

Som motiv för att gå till anfall mot Ukraina angav Ryssland två skäl. Dels att de kände ett strategiskt hot mot sin säkerhet efter att Zelinski på säkerhetskonferensen i München hade sagt att han ville skaffa kärnvapen, dels svarade Ryssland på en begäran från republikerna Donetsk och Luhansk om militärt bistånd.

Den hotbild som svenska regeringen ser är att Ryssland skulle ha en ambition att angripa fler länder i västlig riktning för att expandera sitt territorium. En annan hotbild som är mer trovärdig är den som uppstår med Sverige och Finland som frontstater för NATO på Rysslands gräns. Vi har inte själva en politik för att byta regim i Moskva och Putin har också gjort klart att han inte ser Sverige och Finland som hot i sig själva. Dock säger Putin att om amerikansk militär infrastruktur sätts upp här så kommer Ryssland vidta åtgärder för att möta hotet. I det förra kalla kriget var risken för kärnvapenkrig av misstag ett stort problem, nu kan det bli ännu värre på grund av snabbare teknik. Sverige är medhjälpare till en ny Kubakris.

Washington och Bryssel trodde att man genom sanktioner skulle kunna besegra Ryssland snabbt, men det slog tillbaka. Kriget i Ukraina har snarare gynnat Ryssland internationellt. Genom det ekonomiska samarbetet BRICKS så har stora länder med växande ekonomier kunnat skapa bättre förutsättningar för handel. Länderna i samarbetet planerar en gemensam reservvaluta. Andra stora länder är på väg in i BRICKS+. Det vi ser idag är en brytningstid lika viktig som murens fall 1989, nämligen kolonialtidens slut 2022.

Finlands fältmarskalk Mannerheim ägde på sin tid särskild kunskap om Ryssland och dess gränser på grund av dennes geografiska och militära expeditioner i rysk tjänst från Samarkand till Peking. Mannerheim hade vägrat tjänstgöra under den nuvarande finländska regeringen. Statsminister Marins omsvängning av säkerhetspolitiken är lika oväntad som oklok. Den enda nordiska politikern som vågade höja sin röst för en självständig nordisk linje var den finländske socialdemokraten och flerfaldige utrikesministern, Erkki Tuomioja, som vädjade om stöd från svenske försvarsministern Peter Hultqvist, som dock svek. Senare beskrev Hultqvist Sveriges Natoansökan som ”Finlands fel”. Vilket naturligtvis är helt bakvänt.

Det är dags för sunt förnuft att återta terräng. Jag ser helst att Europa får fortsätta att vara i centrum för utvecklingen som förr, men vi måste lära av misstagen. Efter krigen i Irak, Libyen och Syrien talas det i Världen om ”västerns barbari”. Västerlandet behöver nya ledare av typen Viktor Orban som ser till fred, kultur och välstånd.

Mikael Jansson, ledamot av Försvarsberedningen 2011-2018

Dela detta inlägg