EU-försvar? Nej tack!

Sverige bör inte delta i EU:s militarisering. Det permanenta strukturerade samarbetet, Pesco, duplicerar redan befintliga säkerhetsstrukturer och den europeiska försvarsfonden, EDF, flyttar olyckligt beslutskraft över industrier från ägare och regeringar till EU-kommissionen.

Det finns en majoritet i riksdagen för Sveriges deltagande i EU:s försvarssamarbete Pesco liksom för deltagandet i EDF (Europeiska försvarsfonden). Det är inte lätt för allmänheten att sätta sig in i alla detaljer i dessa samarbeten och ännu svårare att förstå vad som är långsiktigt viktigt.

EU:s militära samarbeten ska vara mellanstatliga och medlemsländerna är säkerhetspolitiskt suveräna. Det är de flesta överens om, men tolkningarna är i väldigt olika om vad det långsiktiga syftet med Pesco är. Alternativen är så olika som 1) ett gemensamt EU-försvar, 2) enbart krishantering och 3) enbart försvarsindustriella synergier.

Att så många medlemsländer är med i Pesco möjliggörs av att avtalen är oprecisa. Denna luddighet är en fara i sig. Från EU-kommissionens håll har det hetat att Pesco är första steget till ett gemensamt EU-försvar. Slutsatsen måste därför vara att om man inte vill militarisera EU eller inte vill att det egna landet ska vara med i ett EU:s gemensamma försvar så är det bäst att hålla sig helt utanför Pesco. Försvarsförmåga byggs långsiktigt och det är därför viktigt att hålla en stabil och konsekvent kurs.

Storbritannien och Danmark står utanför Pesco.

Ett militariserat EU är en duplicering av rådande säkerhetssystem eftersom det redan finns fungerande militära allianser och samarbeten. Nato finns som en balans mot Ryssland och Kina. Sverige och Finland, helst tillsammans, kan rustade skapa avspänning i det strategiskt viktiga östersjöområdet. Internationella militära fredsoperationer kan ske med FN-mandat.

Argumentet för deltagande i EDF, försvarsfonden, är att samarbete kan spara pengar inom utveckling av försvarsmateriel. I sig är det naturligtvis riktigt, men så enkelt är det inte. Det finns inga enkla linjära samband mellan utvecklingskostnader och volymer i denna industri. Det är märkligt att man i EU:s egna handlingar i så tydligt kan läsa av det. Enligt EU-kommissionen så är utvecklingskostnaden för Eurofighter mer än tio gånger högre än för Gripen, även Joint Strike Fighter (F-35) kostade tio gånger mer att utveckla. Det är nämligen så att utvecklingskostnader beror på duktiga företag och duktiga företags förmåga att utveckla effektiva samarbeten med andra företag. Effektiva samarbeten inom försvarsindustrin är redan en förutsättning för att lyckas. Det vi minst behöver just nu är att EU-kommissionen genom EDF ska planera för industrin. Vad skulle det i så fall bli utvecklingskostnaden för kommande stridsflygsmodeller. Om Sverige kunnat gå med och gått med i Pesco för 30 år sedan så hade vi inte haft Gripen idag.

EU-kommissionen jämför med USA och konstaterar att den amerikanska industrin är mer koncentrerad och har färre modeller. Det är rätt, men man måste också jämföra förmåga och pris. Ja, USA tillverkar bara en modell av stridsvagn (Abraham) men den är dyr jämfört med Leoparden som vi använder. 3 500 tillverkade Leopard 2 kostar 57 miljoner SEK/st, medan 10 000 Abraham kostar 90 miljoner SEK/st. Ja USA tillverkar bara fem modeller av stridsflyg men deras bästa exportmodell, F-35, är enormt dyr i inköp och drift. USA pumpar in enorma belopp i sin försvarsindustri, men de klarar inte av att bygga en modern stridsbåt utan får köpa från ett svenskt mindre varv. USA är ingen bra målbild på detta område.

Om EU-kommissionen ska styra över försvarsindustrierna inom EU genom att välja ut projekt som får forskningsstöd och genom att välja ut vilka industrier som ska överleva så har det alla risker med sig att det kan gå fel och bli otroligt dyrt. Dessutom är det inte en mellanstatlig process.

Sveriges regering har så många bättre alternativ, som att till exempel att göra större egna beställningar av strategiska produkter som Gripen, ubåtar, radar mm. Det är för staten ingen kostnad, utan ett ekonomiskt nollsummespel, inte minst om man räknar in ökad export. Relationerna med våra strategiska partners, som Brasilien och Indien, kunde skötas mycket bättre. Relationen till Storbritannien kan göras ännu viktigare.

Det enda positiva man kan säga om regeringen i den här frågan är den brasklapp man skickade med till försvarsutskottet vid en föredragning. 23 november 2017. Statssekreterare Jan Salestrand och utrikesrådet Anna Karin Eneström försäkrade utskottet att Pesco inte innebär utökade samarbetsambitioner på det försvarsindustriella området och att Sveriges väsentliga säkerhetsintressen, som stridsflygs- och ubåtsförmåga skulle skyddas mot negativ inverkan från EU.

Men vad är den brasklappen värd?

Den politiska unionen EU vacklar, dess institutioner är kostsamma och dåliga beslutsfattare. Allt talar för att det är fel att lägga så viktiga ägg i EU:s korg som vårt försvar.

Mikael Jansson (AfS), försvarspolitiker, tidigare riksdagsman och partiledare för Sverigedemokraterna

Dela detta inlägg

Stäng meny